Måste kräka ur mig..
Jag har inte bloggat på tusen år, men nu måste jag skriva av mig innan jag exploderar.
Jag har alltid varit en människa som tror gott om människor. På gott och ont givetvis. Ibland är jag väl lite mer naiv än vad som är lagom, men jag VILL tro på att folk vill väl och är äkta. Jag har såklart blivit bevisad motsatsen flera gånger tidigare. Människor har inte varit vad de utgett sig för att vara. Jag har blivit ledsen, arg på mig själv för att jag varit så blåögd, men framförallt chockad över hur människor kan bete sig på olika sätt utan ha ett uns av samvete i kroppen. För mig är det helt obegripligt hur man kan ljuga, bedra och föra andra bakom ljuset genom att säga/göra/vara någon annan. Vad fan är det för vits med det egentligen? Vill man bli omtyckt för någon man inte är?
Jag trodde verkligen att inget kunde göra mig förvånad längre. Jag hade fel. Man kan framstå som en fin människa för att sedan visa sig vara ett jävla rötägg. Det är tydligen fullt möjligt. Just den här personen framstod som en trevlig, omtänksam och godhjärtad människa. Men istället visade det sig att denna människa är ett jävla svin. Någon som säger de mest vidriga och osanna saker. Någon som beter sig fruktansvärt illa. Någon som gjort mig, mina föräldrar och framförallt min älskade lillasyster fruktansvärt illa. Jag förstår ingenting. Jag förstår inte hur en människa som fått så mycket av oss - både materiellt och känslomässigt kan bete sig såhär.
Min lillasyster är det finaste jag har. Jag har varit stolt över henne så länge hon har funnits och så länge jag kan minnas. Gör man illa henne gör man illa mig - jävligt mycket. Så till den milda grad att jag är redo att slå personen på käften nästa gång vi ses. Jag skämtar inte. Det finns så jävla mycket jag vill säga, eller nej.. SKRIKA åt den här personen. Några väl utvalda ord som personen i fråga aldrig kommer glömma.
Gör du min syster illa, så gör du fel syster illa. För hon har en storasyster som backar upp henne med näbbar och klor - i alla väder. Blod är tjockare än vatten. Så är det bara.
Jag har alltid varit en människa som tror gott om människor. På gott och ont givetvis. Ibland är jag väl lite mer naiv än vad som är lagom, men jag VILL tro på att folk vill väl och är äkta. Jag har såklart blivit bevisad motsatsen flera gånger tidigare. Människor har inte varit vad de utgett sig för att vara. Jag har blivit ledsen, arg på mig själv för att jag varit så blåögd, men framförallt chockad över hur människor kan bete sig på olika sätt utan ha ett uns av samvete i kroppen. För mig är det helt obegripligt hur man kan ljuga, bedra och föra andra bakom ljuset genom att säga/göra/vara någon annan. Vad fan är det för vits med det egentligen? Vill man bli omtyckt för någon man inte är?
Jag trodde verkligen att inget kunde göra mig förvånad längre. Jag hade fel. Man kan framstå som en fin människa för att sedan visa sig vara ett jävla rötägg. Det är tydligen fullt möjligt. Just den här personen framstod som en trevlig, omtänksam och godhjärtad människa. Men istället visade det sig att denna människa är ett jävla svin. Någon som säger de mest vidriga och osanna saker. Någon som beter sig fruktansvärt illa. Någon som gjort mig, mina föräldrar och framförallt min älskade lillasyster fruktansvärt illa. Jag förstår ingenting. Jag förstår inte hur en människa som fått så mycket av oss - både materiellt och känslomässigt kan bete sig såhär.
Min lillasyster är det finaste jag har. Jag har varit stolt över henne så länge hon har funnits och så länge jag kan minnas. Gör man illa henne gör man illa mig - jävligt mycket. Så till den milda grad att jag är redo att slå personen på käften nästa gång vi ses. Jag skämtar inte. Det finns så jävla mycket jag vill säga, eller nej.. SKRIKA åt den här personen. Några väl utvalda ord som personen i fråga aldrig kommer glömma.
Gör du min syster illa, så gör du fel syster illa. För hon har en storasyster som backar upp henne med näbbar och klor - i alla väder. Blod är tjockare än vatten. Så är det bara.
Kommentarer
Trackback